2010-04-22
Michael Karnerfors och signaturen AxMi-24 hävdar i kommentarer till mitt inlägg den 16 april att använt bränsle från civila kärnreaktorer inte kan användas till vapenproduktion. Många hävdar dock motsatsen. I den engelska rapporten från Oxford Research Group 2007, ”Secure energy?”, http://www.oxfordresearchgroup.org.uk/publications/briefing_papers/secure_energy_civil_nuclear_power_security_and_global_warming
framhåller man att framstående forskare med mycken kunskap om kärnvapenproduktion (man namnger ett antal) framhåller att effektiva vapen mycket väl kan framställas av bränsle från civila reaktorer. De framhåller vidare att en terroristgrupp kan finna det enklare att komma över civilt plutonium än höganrikat uran, och att risken för detta måste tas mycket allvarligt.
I en rapport från 1997 från US Department of Energy, “Non-proliferation and Arms Control Assessment...”, http://www.ccnr.org/plute.html betonas att s.k ”reactor-grade” plutonium med mindre än 80 % Pu-239 kan användas för vapenproduktion. Även om något mer material behövs för en bomb av sådant plutonium, innebär det inga större problem för bombframställning. Pu-240, som bildas när bränslet legat länge i reaktorn, minskar sprängkraften, då det tenderer att reagera i förtid. Man betonar dock att även under ogynnsamma förhållanden svarar en sådan bomb mot minst flera kiloton trotyl.
I en rapport från 1999 http://www.saag.org/common/uploaded_files/paper38.html framhåller man att produktion av vapen från ”reactor-grade” plutonium är farligare och svårare än från vapenplutonium, vilket inte betyder att det inte går. Man säger att både USA och England har testat det.
Ingvar Lindgren
Thursday, April 22, 2010
Kärnavfallet kan hamna i orätta händer
SvD 16 april 2010:
Michael Karnefors m fl har i en replik 2010-04-14 ”Kärnkraft gör vår värld säkrare” bemött det debattinlägg som Eva-Selin Lindgren gjorde 2010-04-10 ”En kärnvapenfri värld kräver att kärnkraften avvecklas”.
I sin replik säger Karnefors m fl att Nord-Korea knappast kommer att avveckla sitt atombombsprogram för att Sverige lägger ned sitt kärnkraftsprogram. Men det har heller ingen påstått. Att föra in sådana argument i den pågående debatten är sättsynt enfaldigt. Med samma resonemang kan man säga att Kina knappast får märkbart bättre miljö för att Sverige minskar sitt CO2-utsläpp, så varför ska vi göra det? Kärnkraftsdebatten förs ofta på en mycket låg nivå, men detta utgör nog lågvattenmärket hittills.
Till sakfrågan. Det må vara sant att ingen bomb ännu konstruerats av bränsle från kärnkraftsreaktorer, men detta är inte så märlklig, och betyder absolut inte att det inte går. De nya länder, Israel, Indien, Pakistan, Nord-Korea, som nyligen prodeucerat plutoniumbomber, har använt sig av reaktorer som är optimerade för plutoniumframställning, med dessa reaktorer skiljer sig inte i princip från de kraftproducerande som vi och många andra länder har.
I varje uranbaserad reaktor produceras plutonium. Uran-238 omvandlas först till klyvbart Pu-239, och sedan bildas även icke-klyvbara Pu-isotoper. Detta innebär att den relativa koncentrationen av klyvbart plutonium är nära 100% i inledningsskedet för att sjunka till ca 70% i det utbrända materialet. Vid vapenframställning tar man därför ut bränslet på ett tidigt stadium, när koncentrationen av klyvbart plutonium är hög. Använder man sig i stället av utbränt bränsle, ökar den mängd plutonium som krävs för en bomb med ca 50% —från 4 kg till ca 6 kg.
Karnefors och andra, som har egenintresse av att den svenska kärnkraften drivs vidare, försöker vilseföra det svenska folket, inkl. politikerna, genom att påstå att avfallet från de svenska reaktorerna inte är farligt. De har till stor del lyckats i detta uppsåt. Svenska politiker talar högt och brett om faran med höganrikat uran men nämner nästan aldrig plutonuim i avfallet. Brittiska forskare har nyligen varnat för att kärnavfallet kommer i orätta händer, och Obama har på sistone uppmärksammat detta i flera TV-sända tal. Han ser faran för att plutonium kan komma i terroristers händer som det för närvarande största hotet mot mänskligheten. Men han har uppenbarligen bättre rådgivare än den svenska regeringen.
Ingvar Lindgren, professor i fysik, ledamot av KVA, IVA
Michael Karnefors m fl har i en replik 2010-04-14 ”Kärnkraft gör vår värld säkrare” bemött det debattinlägg som Eva-Selin Lindgren gjorde 2010-04-10 ”En kärnvapenfri värld kräver att kärnkraften avvecklas”.
I sin replik säger Karnefors m fl att Nord-Korea knappast kommer att avveckla sitt atombombsprogram för att Sverige lägger ned sitt kärnkraftsprogram. Men det har heller ingen påstått. Att föra in sådana argument i den pågående debatten är sättsynt enfaldigt. Med samma resonemang kan man säga att Kina knappast får märkbart bättre miljö för att Sverige minskar sitt CO2-utsläpp, så varför ska vi göra det? Kärnkraftsdebatten förs ofta på en mycket låg nivå, men detta utgör nog lågvattenmärket hittills.
Till sakfrågan. Det må vara sant att ingen bomb ännu konstruerats av bränsle från kärnkraftsreaktorer, men detta är inte så märlklig, och betyder absolut inte att det inte går. De nya länder, Israel, Indien, Pakistan, Nord-Korea, som nyligen prodeucerat plutoniumbomber, har använt sig av reaktorer som är optimerade för plutoniumframställning, med dessa reaktorer skiljer sig inte i princip från de kraftproducerande som vi och många andra länder har.
I varje uranbaserad reaktor produceras plutonium. Uran-238 omvandlas först till klyvbart Pu-239, och sedan bildas även icke-klyvbara Pu-isotoper. Detta innebär att den relativa koncentrationen av klyvbart plutonium är nära 100% i inledningsskedet för att sjunka till ca 70% i det utbrända materialet. Vid vapenframställning tar man därför ut bränslet på ett tidigt stadium, när koncentrationen av klyvbart plutonium är hög. Använder man sig i stället av utbränt bränsle, ökar den mängd plutonium som krävs för en bomb med ca 50% —från 4 kg till ca 6 kg.
Karnefors och andra, som har egenintresse av att den svenska kärnkraften drivs vidare, försöker vilseföra det svenska folket, inkl. politikerna, genom att påstå att avfallet från de svenska reaktorerna inte är farligt. De har till stor del lyckats i detta uppsåt. Svenska politiker talar högt och brett om faran med höganrikat uran men nämner nästan aldrig plutonuim i avfallet. Brittiska forskare har nyligen varnat för att kärnavfallet kommer i orätta händer, och Obama har på sistone uppmärksammat detta i flera TV-sända tal. Han ser faran för att plutonium kan komma i terroristers händer som det för närvarande största hotet mot mänskligheten. Men han har uppenbarligen bättre rådgivare än den svenska regeringen.
Ingvar Lindgren, professor i fysik, ledamot av KVA, IVA
Subscribe to:
Posts (Atom)
